Om två dagar drar höstsäsongen igång, och allt som följer med det.

Allt slit, all tid och all smärta. Och all glädje, lycka och kärlek.

Få saker förenar människor så mycket som fotbollen gör. Fotbollen förbrödrar heter det tydligen. Försystrar. I alla länder, alla städer, alla byar så finns det en fotboll. På Öfvre Malm kanske det är den senaste VM-bollen, på Runavallen en enkel Selecta och i de fattigaste områden på Afrikas horn en bollik skapelse av uppblåsta kondomer med gummiband runt. 

Det kommer alltid rivas fler murar än det byggs upp. Om det så är på internationell nivå där England möter Argentina efter falklandskriget, eller om det är två skolklasser som möts i en mindre svensk skola. Murar är till för att raseras.

Runtuna har, vad jag tycker, en riktigt bra lagsämja. En tanke på att värna om, inte bara spelare, utan även personer. Det är lätt att tränare stämplar en spelare efter dess position, "han är vänsterytter", men i Runtuna kan det låta "han är rolig, duktig på bilar, ödmjuk, och just det, han är vänsterytter".

Runtunas trupp består av bara 4 olika spelare (målvakt, back, mittfältare och anfallare), men däremot 30 olika personer.

En del är korta, andra längre.

En del är tunna, andra tyngre.

En del är vita, andra mörkare.

En del tysta, andra pratglada.

En del hejar på gulsvart, andra på blåvitt.

Men alla är Runtunare.

Jag hoppas att Runtuna kommer kunna fortsätta utveckla spelare och personer, kunna hålla ihop lagsämjan och blicka framåt.

Om två dagar är det höstpremiär som sagt, och jag säger som en stor argentinsk revolutionär:

"United we win

United we lose"

I våras förlorade vi tillsammmans, då tycker jag fan att vi också vinner tillsammans nu i höst!

Forza rött!